En utställning blir till

I oktober 2011 bestämde vi oss: nästa års utställning på Läckö ska vara en fotoutställning. Och vi ska bjuda in Lennart Nilsson samt Fotografiska museet (som har en hel del av hans bilder) till en unik utställning i de vackra, vitkalkade salarna.

Under hösten fick utställningen ett namn; "Lennart Nilsson - se livet". För vi visar inte bara den världskända 'Ett barn blir till' serien, vi gör ett nedslag i tre olika perspektiv på livets magi, som tillsammans även sammanfattar Lennarts livsverk. Den 24:e augusti fyller han 90 år - och han är lycklig över att bli presenterad just på det här sättet, på Läckö Slott.

Så kom våren. Planering och projektering. Samtal och egna tankar. En dag sitter jag och Anne, VD för Lennart Nilsson Photography, i en hotellobby i Stockholm och placerar ut 30 minibilder av Lennart Nilssons verk på stora ritningar över Läckö Slotts andra våning.

Tumsugaren måste hänga ensam, vi samlar det mer abstrakta i rum 123, födelsen är självklart finalen. De svartvita reportagebilderna får löpa parallellt hela vägen - bra! Barnet växer i kvinnokroppen, ensam i ett okänt rike - paret väntar där ute, i gemensam glädje.  

Sparsmakat med text - livet är för stort för att formuleras bort i ord. Den fossila blomman - två millimeter - måste bli enorm. Lika hisnande som själva tanken på 80 miljoner år. Musiksalen - ja! Den rymden, det lugnet, den förtrollningen... Det får bli som en konstutställning. 

Tre delar: Lennart Nilsson vetenskapsmannen - den som utforskar, Lennart Nilsson journalisten - den som iakktar och berättar och Lennart Nilsson konstnären - den som visar det vi inte ser. Och så nyfikenheten som genomsyrar allt.

Så höll vi på. Allt sattes på pränt i detaljbeskrivningar. Jan-Erik byggde svarta väggar i tre av rummen. Anne satte igång tillverkning av vintage-printar och fossil-bilder. En enorm lastbil kom med hela 'Ett barn blir till' och Mårten, Lasse och Janne bar upp 30 kilo tunga foton monterade på glas, till rum med anor från medeltiden. En 3 meter lång vepa levererades till min lägenhet utanför Stockholm: hur sjutton skulle jag få med mig den ner i bilen? Skyltar trycktes och skars. Musik valdes.

Till sist blev det hängningsvecka. I tre dagar har vi nu skrattat, burit, borrat, klättrat på stegar eller ställningar, svurit över lasermått och glappande strålkastare, putsat, dammsugit, monterat skyltar, knutit fiskelina, skrattat lite till, ätit enormt goda luncher på Stallet, skickat Ida och Nicolina till Lidköping med jämna mellanrum, snickrat och sprungit i trappor. Vi är nästan klara. Och mycket nöjda.

Den 9 juni invigs utställningen. Den 10:e öppnar den för alla.
Kom och se livet!