ur Viktor Rydbergs TOMTEN

Slottet sover.
Borggården är tyst.

Vi människor samlas hos våra vänner och familjer. Vi äter och skålar och dansar ett varv eller två kring granen. Stearinljusen fladdrar. Utanför mörkret. En storm.

Tack till Börje för tipset om följande vers ur dikten TOMTEN:

Tomten vandrar till ladans loft:
där han har bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Möte, mat och mörker

Vi började tidigt för att hinna. Halv nio samlades slottets "övervintrare" i Rådhusets övervåning för ett möte som mer skulle blicka framåt, än summera den säsong som varit. Hur går vi vidare? Vad kan vi förbättra? Vad är den långsiktiga visionen, respektive vad kan vi åtgärda redan nästa sommar?

Vi pratade och vi pratade. Vi kommer från skilda bakgrunder, vi har våra olika kompetenser, men vi hittar snabbt beröringspunkter och gemensamma riktlinjer. Och alla bär vi samma kärlek till slottet, den historiska förankringen och den strålande naturen runt om. Nu ska vi skapa - och lära känna - ett helt nytt hus: naturum Vänerskärgården - Victoriahuset.

När vännerna från turistbyrån anslöt sig pratade vi vidare om trender och tendenser inom turismnäringen. Kommer turistbyråer att försvinna på lång sikt och ersättas av internet, sociala medier och direktkontakt med turistvärdar i samband med övernattning? Att vårt framtida naturum också blir en info-point/ett visitor center är tydligt.

Så tog vi oss till Stefan på Rörstrands restaurang och bjöds på den godaste av julluncher. Allt lagat med finess, med sinne för smak och med stor omtanke. Solen försvann bakom hustaken. Månen speglades i Vänern. Kinnekulles siluett avtecknade sig som en mäktig kuliss i fjärran.

När jag gick satt en grupp kvar och gick igenom köksinredning och larmsystem till naturumsbyggnaden. Det är många tankar som måste få form och många beslut som måste tas, även om mörket bäddar in oss och lockar oss att istället krypa upp i soffan med en diktbok av Tomas Tranströmer ...

Slott i snö

Igår föll snön över konditoristaden. Idag var den slingriga vägen ut mot Kållandsö vit och hal. Läckö låg tyst och stilla på sin klippa, lika gnistrande som det tunna täcket över slottsvallen.

Inomhus valde vi säljande rader om gästhamnen, planerade utställningsrum och sommarens öppettider medan mörket blev allt tätare utanför.

Om bara fem månader spirar allt på nytt och där ute vandrar försommargäster på väg upp mot Skansporten.

Ljus i mörkret

Svalan är inte så ofta på slottet så här års, det är för kallt under taken. Men hon hörde en viskning i vinden: nu står ett hus där. Det som ska bli allas vårt naturum. Mycket arbete återstår - men det går att ana hur fint det kommer att bli.

Däremot flög svalan till huvudstaden där ett tillkännagivande gavs: Operapriset 2011, instiftat av tidskriften OPERA gick till operaverksamheten vid Läckö Slott - och för första gången sedan priset började delas ut för 25 år sen till en operascen/institution. Tidskriftens kritiker nominerade verksamheten för sin "djärva repertoarpolitik" och dess konstnärliga kvaliteter. Allmänheten röstade.

Svalan längtar redan till nästa sommar då hon får sjunga duett med sångarna på borggården och flyga ut över viken för att följa slutspurten med naturum Vänerskärgården - Victoriahuset!